Kattas Fikarum

Sedan en tid tillbaka har jag funderat på hur jag kan ge någonting mer tillbaka än det engagemang som jag har till det skolprojekt jag startade upp för 10 år sedan, dvs. skolan och dess elever.

Människorna på ön Bohol är underbara, trots att de har lite att kanske vara lyckliga över (som vi i väst ser det). Behoven är stora och många av dem har många problem i sin vardag, hungern, brist på vatten osv. Från min sida har tankarna kretsat kring många saker för att försöka igång något som kan stötta kvinnorna att komma vidare i livet, dvs. hur de kan bli självförsörjande. Men med tiden har jag insett att det blivit betydligt svårare för mig att genomföra mina planer, tankar och ambitioner, då jag faktiskt inte längre bor på Filippinerna. För jag ville göra något som jag kan delta i, någonting som är småskaligt och hanterbart.

Jag bestämde mig iallafall för att göra något i en liten skala, på mitt sätt, i en lokal miljö där jag enklare kan följa upp arbetet och ev. resultat. Samtidigt som det är en lärprocess för min personliga del, hur kan jag bättre arbeta med ”hjälp till självhjälp” framöver. Samtidigt som mitt engagemang sker på distans.

Tänk inte mer, utan sätt spaden i jorden, det var väl så jag kom till en start eller ett avslut av flera års funderande.

Vad kan jag göra? Det enklaste och snabbaste insatsen från mitt perspektiv, var att lära ett antal kvinnor smyckestillverkning. Det är relativt enkelt, kräver relativt lite utrustning, är inte skrymmande för mig eller dem. Och resultaten bör kunna komma ganska snabbt. Det var så mina tankar gick runt i mitt huvud.Det var nu som jag skulle starta, vid min senaste återresa till Filippinerna.

Det var dags att resa tillbaka till Filippinerna och det enda jag säkrade väskan med var verktyg, allt det andra skulle jag kunna köpa i Cebu för att frakta över till ön Bohol. En dag bad jag väninnas bror att köra mig på hans motorcykel hem till Barangay Captain/ by kapten i samhället. Väl framme med MC´n, så gick jag in i hans trädgård och där satte jag med ned på en träbänk för att betrakta alla hans bonsai odlingar, träd som virades hit och dit. Det var en annorlunda trädgård, på många sätt. Det sades att han hade fått veta att jag var på väg och jag var väntad.

Efter en stund kom by kapten ut från sitt hus, endast halvklädd, dvs. i shorts och slippers. Han tittade lite förvånade på mig och jag pratade engelska med honom och han svarade mig på ett av de filippinska språken, visayan. Vid den här tidpunkten hade ännu en man kommit in i trädgården, hans roll var att vara översättare. Jag hade tagit med mig en stor påse med egenhändigt gjorda armband, öron hängen, halsband osv. Jag vände upp och ned på påsen så att alla smyckena låg i en stor hög på hans träbord. Han tittade på mig och han log mer och mer, men vad han sa vet jag inte, eftersom vi hade vissa svårigheter i vår gemensamma kommunikation. Det enda han frågade var (på visayan): Is this free? How many women you want?

Sagt och gjort, samtidigt krävde jag, att jag ville ha tillgång till ett rum med bord och stolar, att rummet skulle ha en fläkt, samt att sex kvinnor skulle bjudas in. Jag hade nämnt att kvinnorna ska vara i behov av en inkomst, vara intresserade, gärna vara en aning företagsamma, praktiska och kunna förstå min engelska men nödvändigtvis inte behöva konversera på engelska med mig. Han nickade, och jag hoppade upp på MC´n för att bege mig hem huset igen. Det enda jag hade i mitt huvud då var, hur ska det här gå? Mer lössläppt insatts har jag nog aldrig gett mig in i förr.

Två dagar senare, tog jag alla mina tunga påsar med pärlor, pinnar, krokar, ringar, öron hänges krokar osv. Och begav mig till lokalen, jag var i tid, i så pass god tid som 30 minuter innan och jag möttes av en stängd lokal. När klockan blev 08.00, så stod jag där, lokalen var fortfarande låst och jag hade inga elever som anlänt.

Det var då jag började bli orolig, men plötsligt kom en kille farande på en MC och på styret hängde en fylld målarburk med vitfärg. Han låste upp lokalen som var ostädad och där hade massor av målarburkar förvarats över natten, doften var tung av färg och terpentin. Allt i rummet var placerat längs väggarna, det luktade nymålat och strömmen var avslagen pga. ny målningen, alltså en hemsk tung doft och ingen fläkt.

När klockan hade hunnit bli kl. 8.30 kom den första kvinnan och vid 9.20 tiden, kunde jag starta med sex kvinnor. De satt alla tysta runt bordet och såg verkligen förväntansfulla ut. Det hade kommit många fler kvinnor än vad jag kunde bereda plats för. Flera av dessa kvinnor som inte fått plats hängde in genom fönsterna runt den nymålade lokalen. Det var inte lätt för mig, jag hade nämligen ett 15 tal kvinnor som var besvikna att inte kunna delta och då var klockan ens 10 på förmiddagen.

Här målas by kontoret om, både in- som utvändigt.

Nedan, några bilder från den de två kursdagarna.

Eleverna var mycket duktiga och efter någon timma övergick deras blyghet till nyfikenhet, både vem jag var men också kring hantverket.

Kvinnorna kände sig verkligen utvalda. Här satt vi och spånande om vad gruppen skulle kallas samtidigt som vi fick besök av en man, som ville se vad det var som det pratades om på den lokala marknaden, dagens kanske stora händelse i deras stad. Samtidigt som vi knåpade så fick vi möjlighet att prata om våra familjer, vardagen, drömmar och matlagning. Det var verkligen fantastiskt!

Vi tillbringade 5 timmar tillsammans var dag och kvinnorna hade inte ens tid för en liten fikarast.

Det är inte helt enkelt för mig, att beskriva denna process på ett bra sätt. För min personliga del är detta en av de mest givande insatser jag gjort för andra, förutom det arbete jag lägger ned till och för eleverna på skolan. Detta gav så mycket tillbaka till mig och jag är verkligen glad att jag tog steget och gjorde någonting för andra.

Hur gick det sedan? Kanske ni tänker, det vill även jag veta! I mitt nästa blogg inlägg ska jag berätta vad som hände direkt efter denna tvådagars insats.